Blogghösten 2009 invigd!

Ni har kanske märkt ett svagt rasslande härinne? Igår två nya inlägg, idag ett. Eller kanske två, och allt detta efter långa veckor av tystnad.

Fortfarande är vi inställda på sommar, eller är vi det? Någonting händer men vi kan inte sätta fingret på vad... Är det mörkret som överraskar oss om kvällarna? Eller det allt torrare ljudet när vinden sveper runt i trädkronorna? Eller vetskapen om att skolåret 2009-2010 börjar för de två yngre familjemedlemmarna om två - respektive nio - dagar? Vinterns kurande ligger fortfarande långt framför oss, sommarens nöjen dröjer sig kvar och vi befinner oss i en tid när vi därför inte vet om vi ska blicka bakåt eller framåt.

Just i en sådan tid kan man bestämma sig, man kan välja ett av två och jag väljer: framåt !!!

Och härmed förklaras blogghösten som invigd!

(Det betyder att jag välkomnar mejl och/eller kommentarer med era frågor, tips och åsikter!)

Klickande handled sabbar stickning

Jag har inte drabbats av stickvågen.

När jag var 15 stickade jag min andra och sista tröja: en bebiströja i storlek 50. För den som inte vet är det den storlek de flesta bebisar har när de föds (men inte många dagar till) så om man vill kunna nämna att man stickat en tröja, men vet med sig att man inte har mycket tålamod, är det ett tips att rikta in sig på just målgruppen "nyfödda".

När jag var 21 stickade jag en halsduk. Då kom jag på att jag redan sex år tidigare hade betsämt mig för att aldrig mer sticka. Delvis insåg jag att jag faktiskt inte är beredd att lägga så mycket tid på en fritidsaktivitet som jag inte till 100% tycker är rolig. Men det var nog inte det värsta. Det värsta var att det klickade i min högra handled. För VARJE maska! Till slut stod jag inte ut med ljudet, det höll på att driva mig till vansinne. Halsduken blev också kortare än planerat.

Men nu har det kommit ut en bok som heter "Sticka mera". Några väldigt duktiga bekanta till mig har gjort den. Så: för alla er som till skillnad från mig förskonats från klickande handleder, och redan kan de allra enklaste grunderna i stickning samt är sugna på kontrollerad improvisation är detta boken med stort B! För egen del räckte det att vara linslus i boken - stickning kommer aldrig att bli min grej. Boken kan köpas på adlibris.com

Foto: Rikard Westman

Digitala pip från stentrappan?

Nyss hemkommen från en vecka på ett slott, Chateau du Perron, i Normandie så är jag väldigt nyfiken på att få svar på följande fråga: Vad kan det vara för en sorts padda som tutar var femte sekund nätterna igenom (i alla fall under juli och augusti månad)? Samma frekvens hela tiden. Det låter precis som ett ljud från något aktiverat inbrotts- eller brandlarm.

Alla kom ut på trappen och undrade var högtalaren för brandlarmet satt: trots att vi stängde av det när vi lagade mat så fortsatte det att låta som om det var aktiverat. Slottsägaren meddelade att det var en padda som bodde under ett av trappstegen - och mycket riktigt var det därifrån, ur en liten skreva mellan två trappsteg, som ljudet hördes som starkast.

Vad var det för padda? Hur ser den ut?

Gott Nytt 2008!

Årets första inlägg, något försenat, kommer här:

Jag vill önska er alla, både er nya och er lite mer inbitna besökare, ett
GOTT NYTT 2008!!!
Hoppas julefriden härjat fritt och att ni kunnat lyssna till nötskal som spräcks, sörplande från glöggdrickande, puttrande från spisen, pepparkaksknaper, omslagspappersprassel, HOHO:ande från tomten, raspande mot tändsticksplån, och glada ljud eller bara julefrid inifrån grannarnas, tissel och tassel om paket under granen.
Apropå paket under granen: Hur många är vi som någon gång i livet försökt gissa ljud genom att skaka på julklapparna under granen? Det var tider, det!

Antalet besökare här på bloggen växer för varje månad, vilket jag tycker är mycket roligt. På återseende!

Fräsch råbiff eller fusk med färsen?

Ibland är det bra med glömska. Ibland inte.

Till exempel är det bra att jag har glömt posta mitt inlägg om råbiff efftersom ett inlägg nu kanske väcker fler känslor än vad det skulle gjort för ett par veckor sedan:

Jag var på restaurangen Paname för ett antal veckor sedan och satt bredvid en person som beställde in Steak Tartare - råbiff. In kom en fantastisk sådan, med fräscha tillbehör: kapris, lök, äggula... mmmm!

När bordsgrannen började blanda färsen med tillbehören så lät det (ganska väntat) kletigt och klafsigt! Jag som gillar råbiff tyckte det såg väldigt gott ut, och tänkte inte så mycket på hur det egentligen lät. Men sedan har jag undrat över vad personer som inte gillar råbiff tycker om det ljudet?

Häromdagen såg jag Uppdrag Gransknings om kötthanteringen på fyra utvalda Ica Maxi på teve och behöver inte undra längre!

Bilderna av hanteringen av köttfärs på de inblandade Ica Maxi - köttfärs på golvet, köttfärs som någon petar runt i och som sedan plastas om - gjorde verkligen att det vände sig i magen. Nu kan jag inte tänka på köttfärs utan att tänka på det där äckliga ljudet av bordsgrannens råbiff! (Tur för ICA att man inte lade på ljudeffekter till inslaget!) Inte bra att glömma bort att man är beroende av kundernas förtroende om man heter Ica.

Det vore bra om jag kunde glömma de där intrycken, tycker nog alla ICA-handlare - särskilt de som inte fuskat med färsen. Men som konsument? Man är på sin vakt efter en sådan här sak, man vill inte glömma - man vill ju inte bli lurad igen. Tydligen har försäljningen av köttfärs sjunkit rejält enligt en artilen i DN.

Och då är vi tillbaka där det började: Ibland är det bra med glömska. Ibland inte.

Men är det inte ett konstigt sammanträffande att jag funderade över ljudet av just råbiff bara ett par veckor innan Icas fipplande med färsen uppdagades? Otur för mig, jag kommer nog aldrig kunna äta råbiff igen.

Fredagsklirr

Bussen kränger till. De två blåa påsarna från Systembolaget också.

*klirr-klirr*

Ett litet generat skratt, blickar som möts i samförstånd.

"Jojo! Är det såhär det låter ur påsarna inför helgen...!?" skämtar någon. Fniss eller bortvända ansikten - och såklart den gråa massan som tittar rakt fram i intet. Eller sover.

Det här scenariet har väl någon varit med om?

Med de "korvskinn" eller "benvärmare" av elastisk papp som man klär vinflaskorna med försvinner klirret från Systembolagspåsarna. Vad händer då måntro?

Något borde ju hända i alla fall.

Går färre flaskor sönder? Kanske inte eftersom den skyddande "strumpan" tystar ljudet som påminner om den ömtåliga lasten.

Vad händer med de blickar som möts i skojfriskt samförstånd på bussen? Eller med den fesiga känsla av skam över att "bunkra upp" över helgen? Kanske upphör båda, vem vet.

Hur som helst: jag gillar den där pappersstrumpan!

Liten och rädd?

Tankarna löper från en sak till en annan. Häromdagen skrev jag ju om Arlandas Nordic Walk som jag ville ha lite mer "magnetisk" i ljudet... fast magnetism låter ju inte. Men uppenbarligen har Radiotjänst gett mig en uppfattning om hur norrsken skulle låta, om det lät, eftersom deras vinjett kom till mig helt spontant inne i ljud- och ljusgången.

Jag fortsätter låta tankarna löpa fritt: från Arlanda, till norrsken, till hur norrsken skulle kunna illustreras med ljud, till Radiotjänst i Kiruna...

När jag var liten var jag rädd för en massa olika saker. Jag tyckte till exempel att ordet "Kiruna" var läskigt. Vilket raskt leder mig till diverse andra rädslor (ska försöka hålla mig till de ljudrelaterade).

Förutom en slags fobiliknande skräck för icke ljudrelaterade saker, som skelett i allmänhet och det hemska som börjar på "m" och slutar på "umier" i synnerhet (ett ord jag inte ens vågade ta i min mun) var jag rädd för:

• att sätta på grammofonskivor. Raspet ur högtalarna när man lade an nålen mot vinylen skrämde vettet ur mig. Om skivan hakade upp sig blev det också otäckt.
• teveprogram om personer med hål i luftstrupen som bara kunde tala med hjälp av en vibrator mot luftstrupen. Den annorlunda, enformiga rösten drömde jag mardrömmar om (men nu är jag förstås äldre och klokare och vet att alla är olika... :-) )
• teveprogrammet "vilse i pannkakan" med alla dess konstigheter. När man hörde "putt-putt-putt" var det dags att blunda och hålla för öronen, för om jag minns rätt så dök Storpotäten, den läskigaste av dem alla, snart upp då.
• (julkalendern om Albert och Herbert - alla avsnitt efter att det ramlat ut ett "schellätt" ur garderoben. Kombinationer av skelett och julkalendrar bör bojkottas, ansåg jag.)
• teveprogram om Pompejis utbrott (alla dessa skepnader av människor som begravdes av aska.... hua...) med hemska ljudillustrationer av gamla ödsliga palats och badhus och kanske fängelser. Det gick bara inte att stå ut.

Skönt att man är vuxen nu. Och aldrig behöver vara rädd i TV-soffan eller på bio...?

Patenttvist om ljudvarumärke avgjord

Förstasidan av The Times i torsdags, den 1 november, ägnades åt ett omtvistat ljud, nämligen Tarzans välkända vrålande (lyssna).

(Ljudfilen ovan ligger på en webbsida av Mathieu Neyens.)

Tvisten om huruvuda Tarzans vrål kan registreras som varumärke eller ej har pågått i 10 år. Nu är det dock fastslaget i EU-domstolen att den grafiska återgivningen, i det här fallet ett spektrogram, inte räcker som underlag för ett godkännande som registrerat ljudvarumärke, eftersom det inte är tydligt vad som egentligen resulterar i spectrogrammets utseende (som du ser på bilden ovan, intill Tarzan). Och det håller jag med om.

Det får mig att fundera över hur de tidigare ansökningarna sett ut. Som jag har förstått det så räcker noter som grafisk representation när man ansöker. Tarzans vrål kan självklart också skrivas som noter, intervall, etc. Har man försökt med det och misslyckats? Upplys mig någon!

De flesta skulle såklart associera till Tarzan när de hör vrålet. På samma sätt som det går att "förtjäna" varumärkesrätt, när ett namn eller en grafisk bild är känt av många, så undrar man om inte det vore en möjlighet här.

Och se där - surfade just runt lite mer och hittade ett försök till att skriva Tarzans vrål enligt det västerländska notsystemet på en blogg. Citat från bloggen People Listen to it:

"Took about 5 minutes (which includes the time I had to spend figuring out
how to make a fermata in Finale). I’m not super confident about the exact
pitches of the yodeled bit, but with a little more time I’m sure I (or
someone with bigger ears) could get closer to it. The point is, it’s not
rocket science."

Ja, just det! Jag frågar mig hur det kommer sig att inte ansökan inkluderade ett sådant försök? Till råga på allt visade det sig att ansökan, enligt nya EU-regler, även får inkludera ljudfiler. Så nu börjar processen om, eftersom man, enligt en artikel i Telegrapf.co.uk, har lämnat in en ny ansökan!

Vill du lyssna på de sex bästa Tarzanvrålen genom tiderna? (Times online).

Var är den där "niii-naaa-nå" mamma?

Det här inlägget handlar om något som hände här hemma, för ett par år sedan.
Jag och min då treårige son höll på att fixa iordning inför läggningsdags. Jag hade bett honom att hämta pyjamasen och tandborsten, vilket ibland kunde ta lite tid. Så under tiden höll jag själv på att fixa iordning efter middagen.
"Var är den där niiiii-naaaa-nå?" frågar sonen efter en stund. En sorts sång med tre toner: en ljus ton, en lägre och en riktigt låg som snabbt tystnar. Sedan tystnad. Och där står han och tittar frågande på mig och väntar på svar. Är det en sång? En leksak?
"Eeh... hur ser den ut? Är det något vi har här hemma?" frågar jag. Det är det tydligen. Han gestikulerar... något avlångt... jaha, ok... Han upprepar: "niiii-naaa-nå" och visar hur han håller i något. Jag upprepar det för mig själv, flera gånger - och plötsligt förstår jag:
Eltandborsten!! Den surrar som alla vet i drift. När man ska stänga av den drar man reglaget från "max" över "min" till "off " - vilket ger just den melodin han har sjungit för mig flera gånger!Medan jag själv inte var medveten om hur tanborsten låter just när man stänger av den, var det den egenskapen som låg närmast till hands för min son som inte kände till ordet "eltandborste". Jag måste ha hört ljudet hundratals gånger, ändå var det inget jag någonsin hade reflekterat över medvetet.

Lyssna nedan:

Ferlin var inte ensam

I (fortsatt) avsaknad av bilder får en dikt illustrera det här inlägget. Nils Ferlin har skrivit den och de flesta har hört den:

Man dansar där uppe
fast klockan är tolv.
Då slår det mig plötsligt
att taket - mitt tak - är
någon annans golv.

Om jag minns rätt är dikten från 30-talet. Att höra sina grannar festa är inget nytt fenomen, med andra ord.

Jag minns att jag läste en riktigt rolig artikel i någon dagstidning, kanske i vintras, som handlade om klagomål som tas emot av Störningsjouren.

Jag hittade tyvärr inte artikeln, men här kommer något liknande, publicerat i DN den 15 juli i år. Tyvärr med skillnaden att temat den här gången var att "bo tätt". Artikeln jag egentligen sökte handlade, utöver boende, även om störning från uteserveringar, teatrar inhysta i flerfamiljshus m.m. Om någon vet vilken artikel jag menar - tipsa mig!

BRIOs fortunaspel

För två år sedan, hittade jag något i vårat soprum: Ett spel...från BRIO.....vad hette det nu igen?

Just ja, Fortuna! Allt fanns kvar: luckan, pinnen och till och med den tunga lilla stålkulan. Dessutom var det i jättefint skick, förutom att det lilla staget som gör att spelet lutar var borta.

Jag tog in spelet, dammsög det. Provade det. Plötsligt var jag tillbaka i stora rummet hos mormor och morfar, uppe i Lappland (på golvet bredvid grammofonen, i rummet med öppna spisen med lilla bysten föreställande en bebis med en riktig, död fluga fastklistrad på näsan, och någonstans i närheten fanns också en rysk docka i trä, som luktade gott.)

Ljudet av kulans färd, först längs sargen, en studs mot stålfjädern, sedan ned över den filtklädda spelytan och spikarna. Den melodin hade jag inte hört på över 20 år, och ändå visste jag ungefär hur den lät innan jag provade. Ljud i leksaker kan vara omvälvande även när de är sublima.

Foto: Rikard Westman

Eldoradominnen

Jag kommer ihåg hur fascinerande det var, hur man kom av sig på något vis. Vi lyssnade aldrig på musik hemma hos oss, mest för att alla glömde bort att det gick, liksom. Men ibland var Eldorado på i köket och det var lite skrämmande och helt omöjligt att förstå, vilket var nog för att man skulle komma av sig med det där andra man hade hållt på med, och drömma lite.

En annan gång: Ute på paddlingstur med pappa. Vi hade slagit upp tältet, och nu rådde totalt beckmörker. Utrustad med pannlampa (!) och en pytteliten batteridriven radio kommer jag ihåg hur mysigt jag tyckte det var. Eldorado på radion. Semester med pappa.

Eldorado sänds i P2, torsdagar klockan 22.30. Med Kjell Alinge såklart. Det går också att lyssna på tidigare program via Eldorados hemsida.