Var är den där "niii-naaa-nå" mamma?

Det här inlägget handlar om något som hände här hemma, för ett par år sedan.
Jag och min då treårige son höll på att fixa iordning inför läggningsdags. Jag hade bett honom att hämta pyjamasen och tandborsten, vilket ibland kunde ta lite tid. Så under tiden höll jag själv på att fixa iordning efter middagen.
"Var är den där niiiii-naaaa-nå?" frågar sonen efter en stund. En sorts sång med tre toner: en ljus ton, en lägre och en riktigt låg som snabbt tystnar. Sedan tystnad. Och där står han och tittar frågande på mig och väntar på svar. Är det en sång? En leksak?
"Eeh... hur ser den ut? Är det något vi har här hemma?" frågar jag. Det är det tydligen. Han gestikulerar... något avlångt... jaha, ok... Han upprepar: "niiii-naaa-nå" och visar hur han håller i något. Jag upprepar det för mig själv, flera gånger - och plötsligt förstår jag:
Eltandborsten!! Den surrar som alla vet i drift. När man ska stänga av den drar man reglaget från "max" över "min" till "off " - vilket ger just den melodin han har sjungit för mig flera gånger!Medan jag själv inte var medveten om hur tanborsten låter just när man stänger av den, var det den egenskapen som låg närmast till hands för min son som inte kände till ordet "eltandborste". Jag måste ha hört ljudet hundratals gånger, ändå var det inget jag någonsin hade reflekterat över medvetet.

Lyssna nedan: