BRIOs fortunaspel

För två år sedan, hittade jag något i vårat soprum: Ett spel...från BRIO.....vad hette det nu igen?

Just ja, Fortuna! Allt fanns kvar: luckan, pinnen och till och med den tunga lilla stålkulan. Dessutom var det i jättefint skick, förutom att det lilla staget som gör att spelet lutar var borta.

Jag tog in spelet, dammsög det. Provade det. Plötsligt var jag tillbaka i stora rummet hos mormor och morfar, uppe i Lappland (på golvet bredvid grammofonen, i rummet med öppna spisen med lilla bysten föreställande en bebis med en riktig, död fluga fastklistrad på näsan, och någonstans i närheten fanns också en rysk docka i trä, som luktade gott.)

Ljudet av kulans färd, först längs sargen, en studs mot stålfjädern, sedan ned över den filtklädda spelytan och spikarna. Den melodin hade jag inte hört på över 20 år, och ändå visste jag ungefär hur den lät innan jag provade. Ljud i leksaker kan vara omvälvande även när de är sublima.

Foto: Rikard Westman