Efterlyses: åldersanpassat ljud i Lego Batman

För att även yngre barn ska kunna spela dator- eller tevespel som baseras på historierna om Star Wars, Batman och Indiana Jones finns det sedan flera år tillbaka spel där alla karaktärer, både huvudpersoner och skurkar, är små legogubbar.

Varenda objekt i spelet är en liten legokontruktion. Att förgöra skurkar går ut på att förstöra små legogubbar, som rasar samman till en liten hög med legobitar. Resultatet är ett väldigt snällt spel. Men ändå är spelen är förvånansvärt spännande - och roliga!

Men.... Efter att ha suttit med spelen som bakgrundsljud i tiotals timmar har jag funderat över hur speltillverkarna egentligen tänker på det här med våldsamma ljud för yngre barn.

När Legogubbarna slåss eller skjuter varandra faller de visserligen sönder i små högar av plastbitar, vilket får sägas vara förhållandevis oskyldigt i jämförelse med andra spel för barn i yngre skolåldern. Men vad jag inte förstår är varför legofigurerna då stönar av smärta på ett väldigt realistiskt sätt, med vuxna mansröster?

Jag har försökt leta mig fram till någon undersökning om hur ljud i datorspel påverkar barn, utan att lyckas. Många undersökningar har gjorts om hur "videovåld" eller "våldsamma tevespel" egentligen påverkar barn, men om man skummar igenom texten är frågeställningen ofta baserad på vad som visas grafiskt.

Varför vänja yngre barn vid att lyssna till realistiskt återgivet mänskligt lidande, än i mindre doser? Grafiskt har man lyckats förträffligt med att tona ned eventuella associationer till sådant, men legogubbarnas realistiska stönanden signalerar helt fel tänk kring spelets målgrupp. Eventuellt har man fler val på andra spelkonsoller, men i PS2-versionen är valmöjligheterna för ljud (Lego Batman):

(Vibration: on/off)
Surround Sound: on/off
Audio volume: 1-10/10
Music: on/off

Innovation för Bobbycar

När min äldsta son var ett år ärvde vi en Bobbycar från mina småsyskon. Vilken nostalgitripp! Och snacka om ergonomisk design för barn! Jag hade provat den själv om jag bara fått plats - men tyvärr.

Tyvärr gick det inte att använda den inomhus, eftersom de hårda plasthjulen dånade över parkettgolvet - samtidigt som själva bilen fungerade som resonanslåda. Någon beskrev en gång tekniken bakom bilens plastkropp, som tydligen var ganska unik då det begav sig. Den är ihålig och helt tät och otroligt hållfast. Den Bobbycar vi har är 15 - 20 år gammal och fungerar jättebra, trots ett lite trött yttre som fått en solblekt, rosa, karaktär.

Så på sommaren tog vi ut bilen på gården. Visst lät den illa där också - och ljudet skallade mellan husen. Jag försökte hålla lite koll på att han inte lekte några längre stunder, men bilen var verkligen älskad av både min son och alla andra barn i huset.

En dag kom en tant fram till staketet på gården bredvid och sade: "Ursäkta mig, kan du komma ett tag? ALLA i vårt hus säger VARJE dag när din son kommer hem från dagis: 'Åh nej, nu kommer den där pojken igen. Nu kommer det att skallra av den där leksaksbilen!' "

Visserligen blev jag rätt paff, men samtidigt tyckte jag ju själv att det där ljudet var jobbigt. Så jag bestämde mig att, för allas skull, byta hjul på vår älskade Bobbycar. Jag begav mig till en av mina favoritaffärer Tellus vid Fridhemsplan. Jag fick hjälp att se ut några passande hjul i vitt gummi och vips var bilen helt tyst!

Vi hade den inomhus över vintern, men på våren fick den komma tillbaka ut på gården och sedan 6 år har den hängt med, genom åtminstone 9 barns sparkbilsålder.

Med detta som bakgrund förstår ni min glädje över en produkt jag hittade idag: Bobby Car Whisper Wheels (säljs bl.a på http://www.hiko.se/ ) ! Jag inser att de har funnits på marknaden ett bra tag - desto bättre.











Bobbycar med originalhjulen in action. Ett evigt skramlande.
Foto: Rikard Westman

Den nya trendiga "bältesspelaren"...

McDonalds omdebatterade ljudleksak är.... idiotisk. Dessutom är företagets svar på kritiken än mer idiotisk.

Vi som har sett eller läst om den vet vilken leksak jag pratar om. Läs artikeln om McDonalds ljudleksak i DN, 12/9-08. Naturligtvis förstår vi att den ska likna någon slags cool mediespelare som ungdomar skulle kunna gå omkring med, och som mindre barn därför förväntas gå omkring med på samma sätt. Men ärligt talat: hur coolt och framförallt praktiskt skulle det vara att gå omkring med en ipod i skärpet, som spelar rakt ut i luften? Inte särskilt och det är därför inga ungdomar heller gör det. "Har du sett Sonys nya coola bältesspelare?" Hahaha...!

McDonalds hävdar att leksaken är tänkt att hänga i skärpet, i midjenivå, och har därför tilldelats ett ljud som ska nå ända upp till öronnivå. Men många barn håller istället leksaken direkt mot örat, och signalen in i hörselgången blir då mycket starkare än den var ämnad att bli.

Till att börja med liknar alltså leksaken en mobiltelefon. För det andra finns inte så många förebilder när det gäller hur man "egentligen" ska hantera en "bältesspelare", eftersom en sån produkt inte är logisk. För det tredje är de flesta barn, till skillnad från ganska många vuxna, omedvetna om att höga ljud kan förstöra små delar av hörselsinnet för alltid. Och ärligt talat, vilka barn skulle låta bli att hålla en leksak mot örat för att någon vuxen säger: "Akta, lilla vän, du kan förstöra hörseln - FÖR ALLTID!".

Det borde ligga i största intresse för McDonalds att stryka föräldrar medhårs på alla tänkbara vis. Men något har trasslat till sig ordentligt. Claes Eliasson på McDonalds "tycker" inte att produkten är skadlig eftersom den på 25 centimeters håll understiger gränsvärdena för vad som är skadligt för hörseln. Detta försvaras med att det inte är tänkt att leksaken ska tryckas mot örat, inte heller att den ska se ut som en mobiltelefon. Han konstaterar att det är en tolkningsfråga. För barnen? För de vuxna? Den tolkningsfrågan, att barn tolkar små leksaker som "godis" eller någon annat som något man vill tugga på, har lett till att alla leksaker innehållande smådelar har stämpeln "ej lämplig för barn under tre år". Naturligtvis är barnen INTE ansvariga för att behöva tolka en leksaks användningsområde på "rätt" sätt! Och föräldrarna? Tja, man litar antagligen på att McDonalds följer samma säkerhetsföreskrifter som gäller för leksaker i övrigt.

Men snart kanske det hur som helst blir förbjudet att locka med gratis leksaker i syfte att öka försäljningen av skräpmat. Frågan har tagits upp både i Sverige 2005 och Storbritannien 2008. Det ska bli intressant att se vad som händer med det.

Tryckfelsnisse var framme och norpade ett viktigt ord: Vad jag menade hela tiden är att barn naturligtvis INTE är ansvariga för att tolka en leksaks användningsområde på "rätt" sätt. "The medium is the message" som Marshall McLuhan en gång sade.

smoothear besöker FORMEX 2008

Nu kommer till slut rapporten från FORMEX 2008 i Älvsjö.

Det här var mitt första besök som "pressperson" alias "ljud-i-design-bloggare" på en mässa. Nästa gång kommer jag definitivt se till att komma i tid och framförallt vara mycket bättre förberedd. Men man lär så länge man lever, inte sant?

Jag såg till att vara på plats strax efter att pressfrukosten satte igång, ovetande om vilket pådrag som redan hade startat. En kvart efter att frukosten börjat fanns nämligen inte en enda sittplats! Vi som stod vid sidan om hade således missat chansen att få bjudas på frukost. "Stunt samma" tänkte jag - tills jag insåg att vi som stod vid sidan om inte heller fick smaka av champagnen som delades ut efter en stund Jag gärna bubblat lite trots den tidiga timman. Under pressfrukosten pågick en kort rapport om årets tema ("la vie en rose") samt lite musikalisk underhållning.

Sedan var det bara att börja scanna ytorna efter en snabb tur upp till pressrummet där jag som tur var hittade några kakor. Det blev pressfrukosten för mig.

Antalet utställare var 752 stycken. Så att tala om scanning i det sammanhanget betydde raskt marscherande + hökblickar i utställningskatalogen och in i montrarna. Att nästla sig in i ljudaspekterna av utställarnas produkter och tjänster visade sig vara omöjligt. Men jag gjorde ett ärligt försök i alla fall.

Inne hos Teddykompaniet började jag fundera över varför mjukdjur alltid bräker något i stil med "Dålig kvaliteheheheheheheheheeet!"

Jag frågade om detta - och fick veta att tekniken för att spela upp bättre ljud redan sitter på plats i alla mjukdjur med läten. Själva tekniken har alltså kapacitet nog att rymma bra ljud. Men det är själva filerna som är kass. Nu är jag såklart medveten om att mjukdjursindustrin inte skulle tjäna några pengar på ljudkvalitetsarbete, i jämförelse med exempelvis bilindustrin. Men frågor om hur tekniken ser ut, vad som är den egentliga orsaken till den dåliga ljudkvaliteten - och varför ljudet låter kass trots att själva mjukdjuren skulle kunna låta hur som helst, ledde till en mycket intressant diskussion:

För att få filer med bättre ljud skulle det kosta oerhörda summor. Och skulle man bekosta inspelningen av ljuden själv för att få ljud av bättre kvalitet skulle de som arbetar med att stoppa in filerna ta ut en lika astronomisk summa, så det går inte.

Lite frustrerande när man väl förstår hur det hänger ihop. När det dessutom behövs batterier för att spela upp det dåliga ljud skulle jag vilja uppmana till: bojkott! Köp inte hem dåligt ljud - särskilt inte när du behöver batterier för att kunna använda leksaken!

Billiga leksaker som piper, skjuter, ylar, "kraschar" etc etc fanns det massor av på FORMEX och om sådant orkar jag inte ens skriva. För vem som helst inser ju att ingen bryr sig om ljudet (eller miljön) när man kan få en stor, ny leksakshelikopter för under hundralappen?

Nog om leksaker med uppspelat ljud nu. Jag gick vidare. Några av alla de produkter jag passerade:

Porlande vattenspel
Bambudraperier
Instrument
Köksredskap

Jag borde ha ägnat varje minut bara åt köksredskap, konstaterade jag när jag åkte hem. Avgränsning är alltid bra. Jag upptäckte efter några besök i montrar med köksgrejer: Till och med i ett sammanhang där man visar upp rostfria kökstillbehör bredvid silikonbelagda så finns det ingen som har funderat över skillnaden i ljudbilder som dessa olika kökstillbehör skulle ge upphov till. Ännu i alla fall.

Jag leker med klossar

Tänk att träklotsar har sådan status. Det anses nog vara bland det mest pedagogiska lekmaterialet - trots att det i vissa rum inte går att använda - förutom att BYGGA torn så ingår ju även momentet att RASA dem… och det låter!!!

För trä kan ju låta ganska mycket. I en förskolemiljö kan det vara lockande att köpa in naturmaterial, men då måste man också kompensera för träklotsarnas “röst”, för den följer också med i köpet. Det jag vill visa idag är två olika sorters klotsar. De har samma funktion men är tillverkade i olika material: skumplast respektive trä. De tysta finns hos Lekolär (men går tyvärr bara att köpa till skolor och förskolor).

Det jag vill uppmärksamma med att visa dessa skillnader är att väcka tankar om vilka ljud vi egentligen tar (eller värre: köper!) in i vår inomhusmiljö.

Naturligtvis är det inte bara tystare produkter som gör vår ljudmiljö mer estetisk eller “önskvärd”. Men det jag vill komma till är som vanligt att vi i högre utsträckning borde välja - och välja bort - produkter och föremål utifrån hur de låter. Olika behov kommer att styra vilka ljudegenskaper som är bra eller dåliga. I en förskolemiljö, där golvytorna måste vara lättstädade (och därför ibland hårda) kan det därför vara lämpligt att välja bort trä, medan man i en miljö med mjukare underlag kanske kan “unna” sig att få uppleva träets alla positiva egenskaper.
Klicka nedan för att se en videosnutt som visar två olika torn som rasas. Hör du skillnaden?



Foto: Hanna Prage
Film: Hanna Prage

Mjuka höljen kring hårda kärnor

Idag skrev jag ett gästbloggarinlägg på kravallslöd.se om kattleksakerna som kallas "kattbär" från www.emmagjort.se

Kattbäret är en hård nöt som "stickats in" i ett hölje av yllegarn, och fungerar alltså som kattleksak. Den är både hård och mjuk på samma gång - ljuden mot golvet är "dämp"-iga (mitt första påhittade ljudord) och ändå "skramlar" nötens innandöme lite "hårt" när man skakar den.

Detta med mjuka höljen kring hårda kärnor är förresten ett enkelt sätt att förändra ljudegenskaper hos hårda föremål. Att förändra ljudegenskaperna på detta sätt sker både avsiktligt och oavsiktligt. Vi möter detta enkla ljudrelaterade fenomen varje dag, till exempel i vissa produkter som marknadsförs som "greppvänliga", "halkfria" eller "ergonomiska". Men någon formulering om fördelaktiga ljudegenskaper har jag hittills inte stött på i de sammanhang som sådana "greppvänliga" produkter profileras, eller beskrivs i marknadsföringssammanhang. Är inte det nästan lite roligt? Skillnaden hörs - men ändå inte?

Men vid det här laget har jag väl pratat om detta med så många företag som producerar silikonöverdragna köksverktyg att sådana formuleringar snart poppar upp... På FORMEX, till exempel, pratade jag med två olika producenter/återförsäljare om detta och trots att ljudegenskaperna är så uppenbart mycket "mjukare" (rostfritt stål versus silikon) så hade ingen av de jag pratade med någonsin tänkt på detta.

(FORMEX får ett eget inlägg så fort jag får tid.)

Applåder till Lekolär!

Det här inlägget är nu redigerat. Det visade sig nämligen att de klotsarna av mjukt och tyst material som jag applåderade BRIO för inte var från BRIO - utan från Lekolär. De sistnämnda är sedan en tid separerade från BRIO, och är återförsäljare av kvalitetsleksaker och pedagogiskt material till skolor och förskolor.

Så det tidigare inlägget måste redigeras lite, i rött. Men på det stora hela löd inlägget så här:

Här kommer en applåd till Lekolär. Härligt att kunna dela ut lite ros till en återförsäljare av leksaker, och inte bara ris, som tidigare.

Idag när jag hämtade yngste sonen A på dagis så kom pedagogen J fram och visade upp flera decimeter stora träklotsar.

"Aj", tänkte jag, "mina tår. Eller öron."

Men... sedan kom den mycket upplyftande upptäckten: klotsarna var inte av trä, utan av något slags liggunderlagsliknande material, fast mycket finporigare, och med ljust trämönster! De finns tydligen i en mindre version också. Produkten heter Byggklossar av EVA-material och återfinns i Lekolärs produktkatalog eller på webbplatsen. Tack, J för det tipset!

HURRA!

Hoppas någon nu förstår att den här gången vill jag filma och blogga om de fantastiska klotsarna (det betyder att jag skulle vilja få eller låna produktprover, Lekolär - vilket tyvärr visade sig vara omöjligt).

(I redigerande stund pågår knåpandet med ett inlägg om klotsarna, så snart kommer en filmsnutt på mig när jag bygger torn. Och rasar torn.)

BRIOs fortunaspel

För två år sedan, hittade jag något i vårat soprum: Ett spel...från BRIO.....vad hette det nu igen?

Just ja, Fortuna! Allt fanns kvar: luckan, pinnen och till och med den tunga lilla stålkulan. Dessutom var det i jättefint skick, förutom att det lilla staget som gör att spelet lutar var borta.

Jag tog in spelet, dammsög det. Provade det. Plötsligt var jag tillbaka i stora rummet hos mormor och morfar, uppe i Lappland (på golvet bredvid grammofonen, i rummet med öppna spisen med lilla bysten föreställande en bebis med en riktig, död fluga fastklistrad på näsan, och någonstans i närheten fanns också en rysk docka i trä, som luktade gott.)

Ljudet av kulans färd, först längs sargen, en studs mot stålfjädern, sedan ned över den filtklädda spelytan och spikarna. Den melodin hade jag inte hört på över 20 år, och ändå visste jag ungefär hur den lät innan jag provade. Ljud i leksaker kan vara omvälvande även när de är sublima.

Foto: Rikard Westman

Bygga torn

Träklossar är ett gediget lekverktyg som stimulerar fantasi, krativitet och konstruktion. En typisk present till 1-årsdagen, till det lilla barnet som just lärt sig stapla, eller sortera färger.

Att leka med klossar går till så här:

1) Häll ut klossarna på golvet
2) Bygg ett högt torn.
3) Se det vingla - och rasa!
4) Upprepa X antal gånger.
5) Kasta ned klossarna i lådan igen.

Blunda och tänk dig ljuden som uppstår i steg 1 - 5. Barn befinner sig i regel närmre den här typen av ljudkällor än vad vuxna gör, tänk på det.

Både hemma och på förskolor utsätts våra barn (och vi själva) för den här typen av ljud, dolda bland goda avsikter, visuellt kamouflerade bland alla leksaker med batteri och uppspelade ljud. De smyger sig in i våra liv, förmodligen därför att vi inte har fått lära oss att det finns ljud även i leksaker utan batterier.

Mjuka leksaker

Mjuka leksaker kopplas mest ihop med bebisar. Varför det? Jo, därför att de inte ska göra sig illa på hårda material såklart. Men hårda material kan vara ett problem även för större barn (och deras föräldrar) - de ger upphov till höga ljudnivåer vid lek. Det kan resultera i skadliga/oönskade ljud (höga ljudnivåer kan skada hörseln och oönskat ljud kan orsaka stress). "Pedagogiska leksaker" borde vara de första att bidra med ett genomarbetat ljudtänk.

När ska en användbarhetsanpassad ljuddesign hos kvalitetsleksaker bli verklighet?

Här kommer ett praktexempel på en leksak som är användarvänlig för både förälder och barn! *APPLÅDER*

Det mjuka bowlingsetet kan köpas på spralls webbutik.

BRIO - kvalitet för barn?

Jag hade turen att få gå med en kompis till BRIO's event på East igår. Väl inne kryllade det av barn, vuxna och leksaker i en salig blandning! Yngste sonen var lite avvaktande inför kaoset, men vågade sig snart in för att prova en av de nya kollektionerna med leksaker, "The Networkers". Barnen och de flesta vuxna hade nog kul, men stojigt var det. Efter tårtätning i extrem trängsel gick jag omkring och kände, klämde, småbankade, tryckte på knappar - men det gick helt enkelt inte att höra ljudet på plats, på grund av lokalens milt sagt kamouflerande ljudnivå...

Men den lilla goodie-bagen innehöll en leksak som yngste sonen fick ta med hem! Hurra! Det visade sig vara EMO-figuren, ett "brev" samt en dosa som låter när man lägger brevet på rätt ställe, samt placerar EMO på magneten.

Men... vår nya vän EMO står nu i bokhyllan. Jag vet inte om det
1) alldeles för höga ljudets
2) raspighet
ska signalera "robotljud" eller om det bara är
3) riktigt dålig ljudkvalitet
men just den leksaken får ett tydligt minusbetyg. Ur ett ljudperspektiv, alltså.

Lekytorna var mer genomtänkta på den punkten (tjock, grön filt på golvet, en liten nedsänkt filttäckt grop etc) än vad själva leksakerna verkade vara.

De tillagda, digitala leksaksjuden var nog väl genomtänkta "innehållsmässigt" med utgångspunkt i vad formen ska signalera, tankarna gick till Willy Wonkas små Ompalompier, eller Fragglarnas små Doser. Men som sagt, en extremt hög ljudnivå i uppspelningsfunktionen och frågetecken om kvaliteten gjorde mig riktigt besviken. BRIO kan bättre!