Liten och rädd?
Tankarna löper från en sak till en annan. Häromdagen skrev jag ju om Arlandas Nordic Walk som jag ville ha lite mer "magnetisk" i ljudet... fast magnetism låter ju inte. Men uppenbarligen har Radiotjänst gett mig en uppfattning om hur norrsken skulle låta, om det lät, eftersom deras vinjett kom till mig helt spontant inne i ljud- och ljusgången.
Jag fortsätter låta tankarna löpa fritt: från Arlanda, till norrsken, till hur norrsken skulle kunna illustreras med ljud, till Radiotjänst i Kiruna...
När jag var liten var jag rädd för en massa olika saker. Jag tyckte till exempel att ordet "Kiruna" var läskigt. Vilket raskt leder mig till diverse andra rädslor (ska försöka hålla mig till de ljudrelaterade).
Förutom en slags fobiliknande skräck för icke ljudrelaterade saker, som skelett i allmänhet och det hemska som börjar på "m" och slutar på "umier" i synnerhet (ett ord jag inte ens vågade ta i min mun) var jag rädd för:
Jag fortsätter låta tankarna löpa fritt: från Arlanda, till norrsken, till hur norrsken skulle kunna illustreras med ljud, till Radiotjänst i Kiruna...
När jag var liten var jag rädd för en massa olika saker. Jag tyckte till exempel att ordet "Kiruna" var läskigt. Vilket raskt leder mig till diverse andra rädslor (ska försöka hålla mig till de ljudrelaterade).
Förutom en slags fobiliknande skräck för icke ljudrelaterade saker, som skelett i allmänhet och det hemska som börjar på "m" och slutar på "umier" i synnerhet (ett ord jag inte ens vågade ta i min mun) var jag rädd för:
- att sätta på grammofonskivor. Raspet ur högtalarna när man lade an nålen mot vinylen skrämde vettet ur mig. Om skivan hakade upp sig blev det också otäckt.
- teveprogram om personer med hål i luftstrupen som bara kunde tala med hjälp av en vibrator mot luftstrupen. Den annorlunda, enformiga rösten drömde jag mardrömmar om (men nu är jag förstås äldre och klokare och vet att alla är olika... :-) )
- teveprogrammet "vilse i pannkakan" med alla dess konstigheter. När man hörde "putt-putt-putt" var det dags att blunda och hålla för öronen, för om jag minns rätt så dök Storpotäten, den läskigaste av dem alla, snart upp då.
- (julkalendern om Albert och Herbert - alla avsnitt efter att det ramlat ut ett "schellätt" ur garderoben. Kombinationer av skelett och julkalendrar bör bojkottas, ansåg jag.)
- teveprogram om Pompejis utbrott (alla dessa skepnader av människor som begravdes av aska.... hua...) med hemska ljudillustrationer av gamla ödsliga palats och badhus och kanske fängelser. Det gick bara inte att stå ut.
Skönt att man är vuxen nu. Och aldrig behöver vara rädd i TV-soffan eller på bio...?
2 Comments:
Ha Ha..! Kul läsning hanna. Man känner verkligen igen sig i mycket :-)
Vad roligt, tack för kommentaren! Hoppas allt är bra med dig, vi hörs!
Skicka en kommentar
<< Home