Clarion Sign Hotell

Jag gjorde ett litet studiebesök på nya hotellet Clarion Sign häromdagen. Jag var inte ute efter att göra några ingående djupanalyser, men några saker hängde sig kvar i minnet. Alla reagerar olika på ljud, det vet vi. Här är vad jag tyckte:

Först gick jag in i fel entré och väntade i en lång kö innan jag förstod att jag gått fel. Något var alltså lite otydligt när det kom till var man skulle gå in, om man kom västerifrån, längs Torsgatan, som jag, men det har ju inte med ljud att göra, så jag lämnar detta.

När jag väl kom in i rätt entré så blev jag lite... besviken. Dels var det olika "receptioner" - någon typ av recetionsdisk för en resebyrå (?), samt den riktiga receptionen. Det var lite rörigt för att vara ett påkostat koncepthotell. En spricka i taket också, jasså minsann.

Men - det visuella är ju bara en del av upplevelsen. Därför satte jag mig i en av fåtöljerna i entrén och lyssnade. Och tyvärr visade sig att ljudbilden var ännu rörigare. Förutom alla de gäster som stod och pratade och fipplade med sitt bagage i väntan på sin tur vid receptionen, så hörde man väldigt mycket kringljud från alla håll. Baren och restaurangen bidrog också på ett inte allför inbjudande vis. När mitt sällskap kom och satte sig i fåtöljen bredvid visade det sig dessutom att vi hörde varandra ganska otydligt. Ingen bra kombination.

Jag är nu mycket nyfiken på hur projekteringen och planeringsfasen gick till, var ljudet kom in och vilken av de inblandade aktörerna som har, eller borde ha ansvaret för ljudbilden i entrén (och för all del resten av hotellet som jag inte sett ännu).

Efter vistelsen i hotellets entré begav jag mig upp till Spa-avdelningen, längst upp i hotellet. Trots att hotellet är beläget med utsikt över spåren, precis i anslutning till Stockholms Central (läs: all ankommande och avgående tågrafik) hörs inget ljud från tågtrafiken in i hotellet. Positivt att slippa ifrån vissa av stadens påfrestningar tycker säkert många. Men, det var något med golvet - hårt och "lådigt", mitt i all den påkostade tystnaden från fönsterna. Det var synd.

Jag spatserade vidare, ut på taket. Åt väster ligger en pool som värms upp året runt (...jag ska inte gå in på några miljöaspekter här...). Åt öster en terrass. Uppe på taket, både åt öster och väster, kommer det "storstadsljud" från alla väderstreck: Tågen och biltrafiken bidrar med sina "röster", som antagligen kommer att låta på ett ungefär likadant om 10 år. Men sedan har vi alla byggen som pågår i nästan varje riktning: Ett antal lyftkranar, byggnadsställningar och halvfärdiga byggen, som också stämmer också in i "stadssången". Den stämman kommer visserligen avta inom ett par år, just där i alla fall.

Att stå där uppe på taket ger mig ändå en ny känsla av Stockholm - allt hörs på håll, som en jämn "bakgrundsmusik". Därför tycker jag att det ändå var en oväntat positiv upplevelse. Det är inte alltid tystnad som ger den bästa upplevelsen. Att sitta vid poolkanten uppe på ett tak och samtidigt höra omvärlden, storstaden, på avstånd, halvt nedifrån, kan nog vara ganska mysigt.

Foto: Hanna Prage